Årskrönika 2015

Publicerad 2015-12-29 11:14:00 i Allmänt,

Jag tänker att när man har ett sårbart psyke och en lite sargad själ, så är det alltför lätt att älta i det förflutna och våndas av nuet, så då har vi framtiden att hålla oss fast vid tills vi bearbetat det förflutna, och accepterat nuet.

Att vara sjukskriven är en ny erfarenhet för mig. att på heltid ägna sig åt läkarbesök, terapigrupper, mediciner och total blottning av ens innersta.

2015 började med att jag ifrågasatte min diagnos jag fått hösten innan: BIPOLÄR TYP II

Jag ansåg mig inte vara varken manisk eller riktigt deprimerad. Nog för att jag är känslosam och intensiv, och blir lätt sårad, ledsen och missförstådd.

Men det är inte så det är att ha en bipolär sjukdom. Jag reagerar på externa intryck eller interna tankar och formuleringar som skapar den processen som är jämförbar med vissa symptom inom bipolaritet, som kanske hypomani, dvs en överdriven glädje och ett starkt driv som att man är driven av en extramotor utan att hjärnan riktigt hänger med.

Min läkare vägrade mig en utredning, och påstod att bipolär var diagnosen och så var det med det. Lyckligtvis slutade min läkare, och jag fick träffa en ny. Han sa att "Vad fan, det är klart du ska få en utredning, dina symptom tyder ju mer på ADHD än en bipolär sjukdom".

Utredning och begåvningstest utfördes, med tillhörande strukturerade intervjuer med både mig och min ADHD-begåvade far.

Begåvningstestet visade att jag var extremt begåvad, och att det var troligtvis därför jag inte fick diagnosen som liten, då det gjordes en liknande utredning på mig i början av 90-talet.

På den tiden hette det inte ADHD, utan MBD (Minor Brain Dysfunction, tidigare Minimal Brain Damage) och att man då även hade en sämre IQ än normalpopulationen. Det blev sedermera dementerat och efter det har antalet ADHD-diagnoser ökat markant.

Min IQ är beräknad till 125, vilket innebär att jag tillhör de 5% i landet med högst intelligenskvot. Det betyder inte att jag är speciellt smart eller gör vettiga beslut. Men det cementerar uppfattningen om att ADHD inte har något med intelligens att göra.

Efter testen och intervjuerna fastslogs att jag har ADHD och anpassningsstörning, dvs det tar lång tid för mig att acklimatisera mig till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation.

Diagnosen ADHD förklarar många händelser i mitt liv. Alla impulsiva beslut, alla gånger jag flyttat (26), mitt missbruk, mina svårigheter att passa in bland andra människor.

Det bästa med min ADHD är att jag har en hög empatiförmåga och kan ofta få andra att må bra. Jag förstår mig på människor när de väl vågar vara "sig själva" och inte pratar utan att faktiskt säga något. På samma sätt som det är skillnad på att höra och lyssna, eller att leva och att vara vid liv, så är samtalet totalt ointressant för mig om det inte sker ett utbyte av sanna tankar och känslor.

Jag pratar hellre om hur du mår, än om hur halt det var imorse.

2015 har givit mig både positiva och negativa och konstruktiva och destruktiva erfarenheter.

Jag har lärt mig att det svåraste i livet är inte att lära sig fungera med andra människor, utan att lära sig att fungera med sig själv.

Jag ser så många människor fly ifrån sig själva genom att dränka sig i fylla varje helg för att orka med vardagarna, eller träffar partners för att slippa vara ensam med sig själva.

Jag har lärt mig att nästa gång jag flyttar, så ska det inte vara en flykt. Mina vingar har flaxat runt i så många år att de behöver vila nu. Flyger man med trasiga vingar så kraschlandar man oftast till slut.

Jag har sagt upp kontakten med precis ALLA som bara tagit min energi utan att bidra till något som helst positivt. Jag omger mig med bra människor med bra energi och välvilliga hjärtan. Och trots att jag är ensammare än någonsin, så lär jag känna mig själv mer än jag någonsin gjort.

2015 har också varit ett eftertänksamt år. Nu när livet stått still ett tag har jag haft tid att tänka igenom det som hänt förr och till viss del rannsakat mig själv. Jag har ringt och skickat mail till människor jag behandlat orättvist genom åren. Jag har bett om ursäkt och förklarat mitt dåvarande missbruk och mina diagnoser och sagt att jag hör inte av mig för att bli förlåten utan för att du ska veta vad som egentligen hände, som jag var för stolt för att berätta då.

Jag har försökt bygga upp en bättre kontakt till min släkt, med varierade resultat. Vissa frågor vill inte besvaras och precis som i del flesta familjer, sägs det mesta utan ord. Jag kan ändå med huvudet högt säga att jag försöker så gott jag kan att vara sann mot mig själv och säga som det är. Jag tycker det är viktigt.

Mot slutet av 2015 har jag börjat äta centralstimulerande medicin.

Det började med Concerta, som jag blev riktigt sjuk av. Feber, yrsel och en känsla av att huvudet var 25 kilo tungt. Jag slutade med den och fick istället börja med ett liknande preparat, Ritalin.

Ritalin har hittills fungerat okej. Men på lång sikt tror jag mer på en psykodynamisk psykoterapi (att sitta och prata med en psykolog som hjälper en bearbeta både medvetna och förmedvetna saker), vilket jag står i vårdkö till just nu, och beräknas starta behandling efter sommaren.

2016 ser ut att bli ett klart mer konstruktivt år.

15 januari fyller jag 30 år. Jag ska ha en stor fest är tanken, men denna ska förflyttas till en varmare tidpunkt på året.

I samma vecka ska jag träffa en läkare för att utvärdera hur det går med medicineringen. Jag hoppas jag får träffa en läkare som faktiskt läst min journal. Sist jag var hos en läkare fick jag Quetiapin utskrivet mot min ångest.

Det står klart och tydligt i min journal att jag absolut inte ska äta quetiapin. Som tur är sa de på apoteket att Quetiapin är detsamma som Seroquel, som jag hade ätit förut och fick hemska upplevelser av. Jag fick både syn- och hörselhallucinationer och tics i ansiktet och kramp i käken.

Jag funderar på att anmäla läkaren men avvaktar tills jag pratat med nästa läkare.

I slutet av januari/början av februari ska jag börja träffa en arbetsterapeut för att jobba med min praktiska ångest och svårigheter att organisera och få struktur på vardagen. Till exempel kan jag inte gå in i en affär utan att få kraftig ångest och känna mig som ett ufo. Jag kan inte heller gå hemifrån utan att kolla spisen, kylskåp, frys, lampor, kranar osv, ibland måste jag gå in igen flera gånger, och det stör mig nåt så förbannat och tar onödigt med tid.

När jag går och lägger mig på kvällen skönjer jag att spisen är på. Nästan varje kväll. Så jag går upp, lufsar till köket, tittar så ingen lampa lyser på spisen, känner på alla plattor, tittar på reglagen (4st) och säger högt för mig själv samtidigt som ögonen vilar mot motsvarande reglage: "NOLL, NOLL, NOLL, NOLL".

Ni kan ju föreställa er hur irriterad man blir på sig själv och samtidigt skrattar åt sin egen handling.

Förhoppningsvis är allt sådant borta när 2016 vandrar mot sina sista dagar.

Då har jag även startat min terapi och kan jobba med mig själv på ett mer effektivt sätt än utan handledning.

2016 kommer bli året då jag tar mig tillbaka till ett lyckligare och mer konstruktivt liv.

Tack alla ni fina människor som jag mött det senaste året och som jag värderar högt! Tack till Crazy ADHD som fått mig att inse att jag är omtyckt FÖR att jag är mig själv, och inte TROTS att jag är mig själv <3

Ett speciellt tack vill jag ge till Hanna Johansson (fd Kinnunen) som väckt många tankar och frågeställningar inom mig. Hon har varit så insiktsfull och självutlämnande och har lärt mig mycket om livet på bara ett år. Trots att hon är blond som en barbiedocka så är hon en av de absolut smartaste och mest kärleksfulla människor jag korsat livslinje med!