endagitaget.blo.gg

Välkomna in till min värld. Här görs sporadiska inlägg om livet och tankar om det och min roll i det.

En ny approach?

Publicerad 2016-09-05 21:42:44 i Allmänt,

Det är tänkt (ifrån min sida) att jag ska starta en så kallad dagbok för att... för att... ja jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att jag vill komma ihåg vad jag tänker.
 

Idag har jag varit i kyrkan och pratat med en pastor där. Han pratade om "ett liv i överflöd" där man kan vakna upp på morgonen och bara känna ren lycka, låta omgivningen frodas av ens positiva kreativitet.
 

Han pratade om förlåtelse. Att kunna förlåta de man anser gjort en orätt. Nu när jag tänker på det kanske man kan applicera det på "förlåta dem som oss skyldiga äro" eftersom vi ska lägga skulden på korset. Jag förstår inte riktigt begreppet. Ska jag bara kunna skicka skiten till gud så är problemet löst?


Är mänskligheten vilsen för att vi tappat kontakt med något större? Eller är det en naturlig evolution på vår mänsklighet?


Jag känner ofta att människan tappar sin mänsklighet och på något sätt vandrar runt i ett ytligt likesamhälle. Vad beror det på? Vårt behov av bekräftelse och att bli älskade är större än någonsin. Vi är mer isolerade och ensamma än vi någonsin varit genom historien. Det anses viktigare att vara snygg än snäll. Man ska passa in i stereotyper, klasser, relationer och inte sticka ut. Man ska inte sticka ut för att passa in och man ska inte göra det och det och det.
 

Vi sätter upp så många regler för varandra. Inte bara en lagbok utan en enorm mängd sociala regler för att anpassa oss till varandra och samhället.

Det fungerar inte.

Jag fungerar inte i den här världen.

Kanske är det så som många säger, att jag tänker för mycket. Men jag tycker snarare att många tänker för lite, och tror att de inte kan påverka hur de mår och vad de gör. Sin livssituation.

Tappar man hoppet om något bättre så tappar man trappstegen uppåt och åker på ett rullband istället. Eller det berömda ekorrhjulet.

Igår såg jag avslutning på Kristallen. Där sa en producent "Gör inte TV för att göra TV. Gör något som faktiskt betyder något"

Precis så känner jag inför livet. Jag vill göra nåt som känns. Som bränner i hjärtat och som får mig vakna upp lycklig på morgonen. Jag vill känna mig driven, älskad, passionerad och hungrig på dagen.

Men jag vet inte hur jag kommer dit. Nu är jag så vilsen att jag inte ens vet var jag ska börja.

Så jag ger kyrkan och bibeln och andligheten och Gud en chans. Eller kanske ger jag mig själv en chans?

 
I vilket fall så känner jag hopp inför framtiden. Min roll i det här livet och i den här världen ska vara till för min skull, och jag har som ansvar och agenda att göra ett avtryck.

Årskrönika 2015

Publicerad 2015-12-29 11:14:00 i Allmänt,

Jag tänker att när man har ett sårbart psyke och en lite sargad själ, så är det alltför lätt att älta i det förflutna och våndas av nuet, så då har vi framtiden att hålla oss fast vid tills vi bearbetat det förflutna,  och accepterat nuet.
 
 
 
 
 
 
 
Att vara sjukskriven är en ny erfarenhet för mig. att på heltid ägna sig åt läkarbesök, terapigrupper, mediciner och total blottning av ens innersta.
 
2015 började med att jag ifrågasatte min diagnos jag fått hösten innan: BIPOLÄR TYP II

Jag ansåg mig inte vara varken manisk eller riktigt deprimerad.  Nog för att jag är känslosam och intensiv, och blir lätt sårad, ledsen och missförstådd.
 
 
 
 
Men det är inte så det är att ha en bipolär sjukdom.  Jag reagerar på externa intryck eller interna tankar och formuleringar som skapar den processen som är jämförbar med vissa symptom inom bipolaritet, som kanske hypomani,  dvs en överdriven glädje och ett starkt driv som att man är driven av en extramotor utan att hjärnan riktigt hänger med.


Min läkare vägrade mig en utredning, och påstod att bipolär var diagnosen och så var det med det. Lyckligtvis slutade min läkare, och jag fick träffa en ny.  Han sa att "Vad fan, det är klart du ska få en utredning, dina symptom tyder ju mer på ADHD än en bipolär sjukdom".

Utredning och begåvningstest utfördes, med tillhörande strukturerade intervjuer med både mig och min ADHD-begåvade far.

Begåvningstestet visade att jag var extremt begåvad, och att det var troligtvis därför jag inte fick diagnosen som liten, då det gjordes en liknande utredning på mig i början av 90-talet.
 
 

På den tiden hette det inte ADHD, utan MBD (Minor Brain Dysfunction, tidigare Minimal Brain Damage)  och att man då även hade en sämre IQ än normalpopulationen.  Det blev sedermera dementerat och efter det har antalet ADHD-diagnoser ökat markant.

Min IQ är beräknad till 125, vilket innebär att jag tillhör de 5% i landet med högst intelligenskvot.  Det betyder inte att jag är speciellt smart eller gör vettiga beslut.  Men det cementerar uppfattningen om att ADHD inte har något med intelligens att göra.


Efter testen och intervjuerna fastslogs att jag har ADHD och anpassningsstörning, dvs det tar lång tid för mig att acklimatisera mig  till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation.

Diagnosen ADHD förklarar många händelser i mitt liv.  Alla impulsiva beslut, alla gånger jag flyttat (26), mitt missbruk, mina svårigheter att passa in bland andra människor.
 
 


Det bästa med min ADHD är att jag har en hög empatiförmåga och kan ofta få andra att må bra. Jag förstår mig på människor när de väl vågar vara "sig själva" och inte pratar utan att faktiskt säga något.  På samma sätt som det är skillnad på att höra och lyssna, eller att leva och att vara vid liv,  så är samtalet totalt ointressant för mig om det inte sker ett utbyte av sanna tankar och känslor.

Jag pratar hellre om hur du mår, än om hur halt det var imorse. 




2015 har givit mig både positiva och negativa och konstruktiva och destruktiva erfarenheter. 

Jag har lärt mig att det svåraste i livet är inte att lära sig fungera med andra människor, utan att lära sig att fungera med sig själv. 
 
 

Jag ser så många människor fly ifrån sig själva genom att dränka sig i fylla varje helg för att orka med vardagarna,  eller träffar partners för att slippa vara ensam med sig själva.

Jag har lärt mig att nästa gång jag flyttar, så ska det inte vara en flykt. Mina vingar har flaxat runt i så många år att de behöver vila nu. Flyger man med trasiga vingar så kraschlandar man oftast till slut.
 
Jag har sagt upp kontakten med precis ALLA som bara tagit min energi utan att bidra till något som helst positivt. Jag omger mig med bra människor med bra energi och välvilliga hjärtan.  Och trots att jag är ensammare än någonsin, så lär jag känna mig själv mer än jag någonsin gjort.

 
 
2015 har också varit ett eftertänksamt år. Nu när livet stått still ett tag har jag haft tid att tänka igenom det som hänt förr och till viss del rannsakat mig själv.  Jag har ringt och skickat mail till människor jag behandlat orättvist genom åren. Jag har bett om ursäkt och förklarat mitt dåvarande missbruk och mina diagnoser och sagt att jag hör inte av mig för att bli förlåten utan för att du ska veta vad som egentligen hände, som jag var för stolt för att berätta då. 
 
 
 
 
 
Jag har försökt bygga upp en bättre kontakt till min släkt, med varierade resultat. Vissa frågor vill inte besvaras och precis som i del flesta familjer, sägs det mesta utan ord.  Jag kan ändå med huvudet högt säga att jag försöker så gott jag kan att vara sann mot mig själv och säga som det är. Jag tycker det är viktigt.
 
 
 
 
Mot slutet av 2015 har jag börjat äta centralstimulerande medicin.
 
Det började med Concerta, som jag blev riktigt sjuk av. Feber, yrsel och en känsla av att huvudet var 25 kilo tungt.  Jag slutade med den och fick istället börja med ett liknande preparat, Ritalin.
 
Ritalin har hittills fungerat okej. Men på lång sikt tror jag mer på en psykodynamisk psykoterapi (att sitta och prata med en psykolog som hjälper en bearbeta både medvetna och förmedvetna saker), vilket jag står i vårdkö till just nu, och beräknas starta behandling efter sommaren.
 
 
 
 
 
 


2016 ser ut att bli ett klart mer konstruktivt år. 
 
 
 
 
 
15 januari fyller jag 30 år.  Jag ska ha en stor fest är tanken, men denna ska förflyttas till en varmare tidpunkt på året.
 
 
 
 
I samma vecka ska jag träffa en läkare för att utvärdera hur det går med medicineringen.  Jag hoppas jag får träffa en läkare som faktiskt läst min journal.  Sist jag var hos en läkare fick jag Quetiapin utskrivet mot min ångest. 
 
Det står klart och tydligt i min journal att jag absolut inte ska äta quetiapin. Som tur är sa de på apoteket att Quetiapin är detsamma som Seroquel, som jag hade ätit förut och fick hemska upplevelser av.  Jag fick både syn- och hörselhallucinationer och tics i ansiktet och kramp i käken. 
 
Jag funderar på att anmäla läkaren men avvaktar tills jag pratat med nästa läkare.
 
 
 
 
 
 
 
I slutet av januari/början av februari ska jag börja träffa en arbetsterapeut för att jobba med min praktiska ångest och svårigheter att organisera och få struktur på vardagen. Till exempel kan jag inte gå in i en affär utan att få kraftig ångest och känna mig som ett ufo. Jag kan inte heller gå hemifrån utan att kolla spisen, kylskåp, frys, lampor, kranar osv, ibland måste jag gå in igen flera gånger, och det stör mig nåt så förbannat och tar onödigt med tid.
 
 
När jag går och lägger mig på kvällen skönjer jag att spisen är på. Nästan varje kväll.  Så jag går upp, lufsar till köket, tittar så ingen lampa lyser på spisen, känner på alla plattor, tittar på reglagen (4st) och säger högt för mig själv samtidigt som ögonen vilar mot motsvarande reglage: "NOLL, NOLL, NOLL, NOLL".  


Ni kan ju föreställa er hur irriterad man blir på sig själv och samtidigt skrattar åt sin egen handling.
 
 
 
 
 
 
Förhoppningsvis är allt sådant borta när 2016 vandrar mot sina sista dagar.
 
 
Då har jag även startat min terapi och kan jobba med mig själv på ett mer effektivt sätt än utan handledning. 
 
 
2016 kommer bli året då jag tar mig tillbaka till ett lyckligare och mer konstruktivt liv.
 
 
 
 
 
Tack alla ni fina människor som jag mött det senaste året och som jag värderar högt!    Tack till Crazy ADHD som fått mig att inse att jag är omtyckt FÖR att jag är mig själv, och inte TROTS att jag är mig själv <3
 
 
 
 
 
Ett speciellt tack vill jag ge till Hanna Johansson (fd Kinnunen)  som väckt många tankar och frågeställningar inom mig. Hon har varit så insiktsfull och självutlämnande och har lärt mig mycket om livet på bara ett år. Trots att hon är blond som en barbiedocka så är hon en av de absolut smartaste och mest kärleksfulla människor jag korsat livslinje med!
 
 
 
 
 
Tack till min familj och mina vänner här i karlskoga, och i övriga världen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mina mål för 2016 är detsamma som Lundsbergsskolans motto.  "En sund själ i en frisk kropp"
 
Och så ska jag spela in en skiva med mina låtar. Och den ska bli grymt bra! 
 
 
 
 
Min musik går även att höra på https://soundcloud.com/christianbrandin
 
 
 
 
Ha ett underbart 2016 och var sanna mot er själva och varandra. Det är väldigt lätt att gå vilse ifrån sig själv när man väl börjar trampa utanför!
 
 
 
 
 
 

Dag 20 update

Publicerad 2015-11-28 12:32:00 i Allmänt,

Hej hallå där! Nu har jag vaknat lite ur min dvala och blickar ut i den digitala djungeln igen=)

Jag har sedan sist upplevt ganska mtycket, bland annat:

 Jag har gått färdigt sömnbehandlingen.

Det har varit ASJOBBIGT, och jag har kämpat som fan för att få ordning på min sömn, och nu sover jag ungefär 5-6 timmar per natt, är inte längre beroende av min telefon (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)    och det tar typ bara en halvtimme för mig att somna när jag gått och lagt mig!

Jämför det med ett konstant skärmberoende, 3-4 timmars sömn per natt, i snitt 3 timmars sängliggande innan sömn och en konstant ångest inför att gå och lägga sig.


Så till alla er som har sömnproblem eller som har ett allvarligt skärmberoende, sök hjälp för det, för det funkar hur bra som helst!  Om ni dedikerar 12 veckor av ert liv till att göra som "de" säger, så kommer det påverka massor!


Jag har börjat ragga lite!

Det har gått 13 månader sen jag dejtade sist, och 13 månader sen jag hade sex, 13 månader sen jag kysste någon osv. Jag har slutat tänka att jag måste vänta tills jag mår bättre.  Så t.ex så träffade jag en gammal kärlek för en månad sen och satt och pratade i flera timmar och det kändes så jävla skönt att sitta och flirta med en vacker, härlig kvinna igen.
 
Efter det har jag nätdejtat lite och det har gett mig många skratt haha! Så det är på gång!  Härligt!
 
 
Jag är ute mer och försöker skaffa nya kontakter.

När man är både relativt nyinflyttad och sjukskriven och inte har ett jobb, så är det ganska komplicerat att hitta någon att hänga med. Men jag har ett par bra vänner här, och så brukar jag gå till ett café och sitta och diskutera livet med de där. Det är fint, för vi är människor mellan 25 och 75 år, som i det rummet, i den stunden, kan prata om precis allting.
 
Jag brukar lära dem äldre om nya uppfinningar som t,ex telefonen nej hahaha!  Men jag hjälper dem med MMS-inställningar, och förklarar att det inte är dyrare att ringa till stockholm än till degerfors längre och så vidare.

Och så lär de mig massor om hur sverige såg ut förr, om arbetarkulturen, om alla gamla kändisar och händelser som tiden har glömt bort.
 
Det är underbart att umgås på så fria villkor!


Jag har tagit upp kontakten med hela släkten.

Jag umgås med min kusin, jag ringer farmor och farfar ofta, ringer mina båda systrar och mamma och försöker hålla ihop familjen! Betydelsen av familj har blivit större och större och det känns bra att veta, att även om flera av dem är osams och inte pratar med varandra, så är jag spindeln i nätet som försöker bygga upp det.

Jag har fått börja äta centralstimulerande medicin.
 
Det började riktigt dåligt med Concerta. Jag blev sjuk, paranoid och allmänt fucked up. Jag fick då byta till Ritalin, som jag äter just nu. Den har funkat bättre, den gör att jag blir lite mer fokuserad under en kort tid varje dag. Men den hjälper inte långsiktigt. Den 18:e december ska jag träffa läkaren, och säga att jag skulle vilja ha en medicin som var lite jämnare, för kickar är det sista jag behöver bli beroende av igen.   Då tänkte jag föreslå Elvanse!  Är det någon av er som har ADHD eller har någon erfarenhet av centralstimulerande?


Sista, och kanske den viktigaste punkten. Jag har skrattat av glädje ett par gånger.

Det kan låta konstigt kanske, men det har varit över ett år som jag inte skrattat av lycka eller liksom ni vet, när man känner hur glad man blir av att skratta?  Så har jag inte jag känt sen jag lämnade min förra stad. Men nu har jag skrattat några gånger och det känns jätteskönt och hoppfullt!


Så det var en liten uppdatering över läget och det som hänt senaste tiden. Jag kan inte lova när jag skriver igen men jag lovar ATT jag kommer tillbaka! 

Om du vill fortsätta skriva med mig eller kanske ses och ta en fika eller så,  så lämna gärna en kommentar så hör jag av mig,  eller så kan du skicka ett mail till 

brandin.christian@gmail.com

Ha det gott och ta hand om dig! 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela