endagitaget.blo.gg

Det är tänkt (ifrån min sida) att jag ska starta en så kallad dagbok för att... för att... ja jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att jag vill komma ihåg vad jag tänker.

 

Idag har jag varit i kyrkan och pratat med en pastor där. Han pratade om "ett liv i överflöd" där man kan vakna upp på morgonen och bara känna ren lycka, låta omgivningen frodas av ens positiva kreativitet.

 

Han pratade om förlåtelse. Att kunna förlåta de man anser gjort en orätt. Nu när jag tänker på det kanske man kan applicera det på "förlåta dem som oss skyldiga äro" eftersom vi ska lägga skulden på korset. Jag förstår inte riktigt begreppet. Ska jag bara kunna skicka skiten till gud så är problemet löst?

Är mänskligheten vilsen för att vi tappat kontakt med något större? Eller är det en naturlig evolution på vår mänsklighet?

Jag känner ofta att människan tappar sin mänsklighet och på något sätt vandrar runt i ett ytligt likesamhälle. Vad beror det på? Vårt behov av bekräftelse och att bli älskade är större än någonsin. Vi är mer isolerade och ensamma än vi någonsin varit genom historien. Det anses viktigare att vara snygg än snäll. Man ska passa in i stereotyper, klasser, relationer och inte sticka ut. Man ska inte sticka ut för att passa in och man ska inte göra det och det och det.

 

Vi sätter upp så många regler för varandra. Inte bara en lagbok utan en enorm mängd sociala regler för att anpassa oss till varandra och samhället.

Det fungerar inte.

Jag fungerar inte i den här världen.

Kanske är det så som många säger, att jag tänker för mycket. Men jag tycker snarare att många tänker för lite, och tror att de inte kan påverka hur de mår och vad de gör. Sin livssituation.

Tappar man hoppet om något bättre så tappar man trappstegen uppåt och åker på ett rullband istället. Eller det berömda ekorrhjulet.

Igår såg jag avslutning på Kristallen. Där sa en producent "Gör inte TV för att göra TV. Gör något som faktiskt betyder något"

Precis så känner jag inför livet. Jag vill göra nåt som känns. Som bränner i hjärtat och som får mig vakna upp lycklig på morgonen. Jag vill känna mig driven, älskad, passionerad och hungrig på dagen.

Men jag vet inte hur jag kommer dit. Nu är jag så vilsen att jag inte ens vet var jag ska börja.

Så jag ger kyrkan och bibeln och andligheten och Gud en chans. Eller kanske ger jag mig själv en chans?

 

I vilket fall så känner jag hopp inför framtiden. Min roll i det här livet och i den här världen ska vara till för min skull, och jag har som ansvar och agenda att göra ett avtryck.